Caesar. Vatikanmuseet, Rom                             Pompejus. Glyptoteket, Köpenhamn

Gnaeus Pompejus, romersk fältherre och statsman, slog år 71 f. Kr. tillsammans med Crassus ned ett farligt slavuppror, som leddes av gladiatorn Spártacus. Pompejus vann vidare stora militära framgångar i sin kamp mot sjörövarna i Medelhavet, gjorde Syrien och Palestina till en romersk provins och flyttade det romerska rikets östgräns fram till Eufrat. Vid återkomsten till Rom behandlades Pompejus emellertid kallsinnigt av senaten. Den vägrade t.o.m. att infria de löften om jord som han gett sina veteraner. Pompejus slöt sig därför till Gajus Julius Caesar, som hade en stark ställning i det reformvänliga folkpartiet.

År 60 f. Kr. ingick Caesar, Pompejus och Crassus ett tremanna­förbund, det första triumviratet för att genom ömsesidigt stöd genomdriva sina olika önskemål. Caesar blev konsul för år 59 f. Kr. Han åstadkom att han själv efter konsulstidens utgång skulle bli ståthållare för fem år i provinsen Gallien. År 56 f. Kr. förnyade triumvirerna sin överenskommelse. Den innebar bl.a. att Caesar skulle behålla sin provins i ytterligare fem år.

Efter Crassus död år 53 f. Kr. var det tydligt att den högsta makten skulle tillfalla antingen Pompejus eller Caesar. Pompejus fick så småningom stöd hos senaten, som ansåg Caesar vara den farligaste av de två. Sena­ten begärde därför att Caesar skulle lägga ned sitt befäl och låta sina soldater återvända hem när tiden för hans ståthållarskap i Gallien gått ut.

Caesar beslöt sig då för att med vapen tilltvinga sig makten och gick med sin här över gränsfloden Rúbicon ('Álea iacta est!'). Pompejus och senaten var inte beredda på strid. Pom­pejus flydde till Balkan och snart hade Caesar kontroll över en stor del av Italien. Han gick därefter över till Balkan och vid Farsálos i Tessalien vann Caesar år 48 f. Kr en avgö­rande seger över Pompejus. Pompejus flydde till Egypten men blev vid landstigningen mördad. Caesar följde efter och blev invecklad i de tron­stridigheter som pågick mellan den nyss döde konung­ens son och den­nes syster Kleopatra. Caesar avgjorde tvisten till förmån för Kleopatra.

Den makt Caesar skaffat sig med vapen fick i viss mening former som var lagliga. Caesar lät således senaten utnämna honom till konsul och diktator på tio år och sedan till diktator på livstid. I Rom lät han återställa ord­ningen och uppföra stora byggnadsverk, t. ex. Forum Iulium och Basilica Iulia. Han förändrade vidare tideräkningen genom att införa den s.k. julianska kalendern. I Julius Cae­sars kalender fast­ställdes årets faktiska längd till 365,25 dagar. Åren i allmänhet skulle innehålla 365 dagar. En s. k. skott­dag skulle skjutas in vart fjärde år, som alltså kom att innehålla 366 dagar. Den nya årsräkningen började tillämpas den 1 januari 45 f. Kr. Påven Gregorius lät genom en tide­räkningskommission år 1582 obetydligt modifiera Julius Caesars kalen­der och fastställa årets genom­snittliga längd till 365, 2425 dagar. Skottårens antal under en period av 400 år inskränktes enligt den gregorianska kalendern med tre (på så sätt att år med jämna hundratal räknas som skottår bara då deras årtal, de två nollorna borträknade, är delbara med 4).

Caesars regeringstid utmärktes av att många provinsbor upptogs bland medbor­garna och även i senaten. Han skyddade vidare provinsernas invånare mot förtryck genom kontroll av ämbetsmännen. Alla gamla skillnader i det traditionsrika romerska samhället höll på att utjämnas genom det sätt varpå han styrde. Till mångas för­argelse lät han också sätta sin bild på statens mynt, och ryktet påstod att han eftersträvade kunganamnet. Anhängare av de republikanska traditionerna slöt sig till slut samman med hans personliga fiender i en sammansvärjning. Caesar föll offer för den­na vid ett senatssammanträde den 15 mars 44 f. Kr. (Idus Martiae).

Litteratur

Suetonius, Kejsarbiografier, avsnittet om Caesar s. 60 ff, översättning av Ingemar Lagerström, Wahlström & Widstrands klassikerserie 2001

Kurt Johannesson, Retorik eller konsten att övertyga, avsnittet Shake­speares Julius Caesar (s. 22-35), Norstedts 1998