DIES IRAE  (de fyra första stroferna)  

Dies irae fördes in i mässan under medeltiden. Den är sannolikt författad av Thomas av Celano på 1200-talet. Texten är nästan samtida med Dantes Divina Comedia där helvetet skildras med stor inlevelse. Enligt Dies irae är det Gud som dömer människan efter hennes jordeliv och det är med fruktan och bävan som människan ser fram mot domen. Domedagen beskrivs utförligt, liksom människans vädjan till domarens barmhärtighet.

Dies irae är en sekvens uppställd med strof och antistrof mot varandra (1 och 2, resp. 3 och 4, etc.). Versen består av åttastavingar med regelbundet fallande rytm. Läs vidare i 1986 års psalmbok, där sekven­sens motiv finns i psalm 634. Lyssna på en inspelning av Mozarts Requiem i d-moll (K 626) före textstudiet!

1 Dies irae, dies illa	ira, ae F vrede illa den där, ’den fruktade’
solvet saeclum in favilla	solvo 3 (upp)lösa  saeclum, i N sekel, ’värld’; favilla, ae F aska
teste David cum Sibylla.	testis, is MF vittne, teste David (egennamnet oböjt i abl.) = enligt vittnesbörd av David
2 Quantus tremor est futurus,	Quantus, a, um hur stor tremor, óris M darrning, här ’bävan’
quando iudex est venturus	quando när  iúdex, icis M (iudicare döma) domare
cuncta stricte discussurus!	stricte noga  dis-cutio, dis-cussi, dis-cussum 3 skaka åtskils, undersöka; discussurus futurum particip ’för att pröva’
3 Tuba mirum sparget sonum	tuba, ae F (domedags)basun  spargo, sparsi, sparsum 3 sprida
per sepulchra regionum,	sepulchrum, i N grav regiones här ’alla länder’
coget omnes ante thronum.	cogo, co-egi, co-actum 3 (con+ago) samla
4 Mors stupebit et natura,	mors... et natura allt dött och allt levande  stupeo, stupui, - 2 häpna
cum resurget creatura	re-surgo 3 resa sig, stiga fram creatúra, ae F (creare skapa) skapelse
iudicanti responsura.	respondeo, respondi, responsum 2 svara, stå till svars inför, följs av dat. iudicanti den dömande; responsura futurum particip i fem. till creatura

Vill du se hela översättningen?   Gå till Facit i vänstermenyn.

Du kan studera hela sekvensen Dies irae i Staffan Edmar, Vivat lingua Latina! s. 271 ff!