Ordklasser i svenskan och latinet        (i pdf-format)

Substantiv är ord för personer, djur, saker eller begrepp, som herre (dóminus), åsna  (ásinus), brev (epístula) eller kultur (cultúra). Ett svenskt substantiv har alltid en  grundform. Om man läg­ger ändelsen –s till substantivet, kallas formen för genitiv.  Nomi­nativ och genitiv är kasus. I språk som tyska finns flera kasus, t. ex. dativ och  ackusativ. Spår av äldre kasusböjning i svenskan finns kvar i t. ex. gå man ur huse  (prepositionen 'ur' styr dativ), gå till handa, driva till havs, dra till skogs (prepositionen 'till' styr  genitiv).

Adjektivet betecknar egenskaper hos någon eller något, t. ex. liten (parvus) eller lik  (símilis). Nästan alla adjektiv kan kompareras: modig (positiv), modigare (komparativ),   modigast (superlativ).

Adverb är i första hand en bestämning till verb (hon arbetade effektivt), adjektiv (hon  hade en ljust rosa klänning) eller andra adverb (han sprang mycket snabbt). Adverb är  också de frågande orden (exempelvis när, hur, var, vart, varifrån, hur mycket), nekande  ord (inte, ej etc.) och konjunktionella uttryck (t. ex. varken ... eller, dels ... dels). Adverb  kan inte böjas.

Pronomen står ofta i stället för ett tidigare nämnt ord:

personliga, t. ex. jag (ego), du (tu), vi (nos), ni (vos)

possessiva, t. ex. min (meus), din (tuus), vår (noster), er (vester)

reflexiva, t. ex. mig (me), dig (te), sig (se)

relativa, t. ex. som, vilken (qui)

demonstrativa, t. ex. den, denna, den här, den där (ille, jfr fra. le)

interrogativa (frågande), t. ex. vem (quis)

indefinita (obestämda), t. ex. någon (áliquis)

Verb talar om vad någon gör, är eller vad som händer. Verb kan böjas för att ange  tidsförhållanden, t. ex. nutid (jag ropa-r) och förfluten tid (ropa-de). En sammanfattande   term för de verbformer, som uttrycker de olika tidsförhållandena, är tempus:

Presens talar om vad som händer: jag ropar.

Imperfekt (preteritum eller dåtid) talar om vad som hände tidigare vid en bestämd  tidpunkt: jag ropade.

Perfekt talar om vad som har hänt tidigare någon gång: jag har ropat.

Pluskvamperfekt talar om vad som hade hänt: jag hade ropat.

Futurum talar om vad som skall/kommer att hända: jag skall ropa.

När det gäller tema på ett svenskt verb anger man fyra former av verbet: infinitiv (att  färga), imperfekt (färgade), supinum (färgat) och perfekt particip (färgad).

Verbets modus är tre: imperativ uttrycker en befallning eller uppma­ning (spring!). Konjunktiv uttrycker en önskad eller tänkt handling (Leve konungen!). Indikativ  uttrycker att det sagda är verkligt (han lever).

Prepositioner är korta oböjliga ord som ofta står tillsammans med (”styr”) substantiv  eller pronomen: i båten, till huset, till mig.

Konjunktioner är ord som binder samman ord eller satser. Samord­nande konjunktioner  binder samman satsdelar och satser av samma slag, t. ex. och, samt, men,  eller. Underordnande konjunktioner inleder bisatser, t. ex. att, så att, för att, eftersom,  när.