Substantiv och deklinationer

Numerus (antal) kan vara av två slag: singularis (ental) och pluralis (flertal). Svenskan och latinet har samma modell för att skilja på singularis och pluralis, nämligen att ordets stam är densamma, medan ändelsen byts ut. I både svenskan och latinet kan man urskilja två delar av varje substantiv, stammen (basmorfemet) som står för betydelsen och ändelsen (böjningssuffixet) som bl. a. visar om det är fråga om singularis eller pluralis.

För flertalet svenska substantiv är det inte svårt att dela upp dem i stam och ändelse i singularis och i pluralis. Det finns i svenskan flera böjnings­mönster i singularis och pluralis, s. k. deklinationer:

Deklinationer i svenskan:

De ord som har samma ändelser som 'villa' hör till första deklinationen, de som har samma ändelser som 'gosse' tillhör den andra. Man brukar räkna med sex deklinationer i svenskan. I en av deklinationerna har varken singularis eller pluralis någon ändelse: '(ett) hus', '(flera) hus'.

Det finns ett likartat system för de latinska substantiven. Latinet har fem deklinationer med olika typer av ändelser, nämligen stammar på –a (första), stam­mar på –o (andra), stammar på konsonant och –i (tredje), stammar på –u (fjärde) och stam­mar på –e (femte).

Det finns en uppenbar skillnad mellan latinets och svenskans substantiv. Latinet saknar såväl obestämd artikel (en karta) som bestämd slutartikel (kartan). Det är sammanhanget som avgör om ett substantiv skall översättas med obestämd eller bestämd form. Substantivet charta kan alltså betyda 'karta', 'en karta' eller 'kartan', i pluralis chartae 'kartor' (obestämd form) eller 'kartorna' (bestämd form). Som en kuriositet skall nämnas att det fortfarande finns spår i svenskan av att latinet saknar bestämd slutartikel: 'i centrum ( = medelpunkten) av staden' och 'i fokus ( = bränn­punkten) för intresset'.  

Gå tillbaka till vänstermenyn: Morfem, språkens byggstenar. Studera avsnittet noga!   

(för att sedan komma tillbaka hit tryck på  'Bakåt' högst upp)